Magnus Ernström, bloggaren Morgonsur, är en bra skribent som lätt får läsaren med sig genom att nyttja kraften i retorikens rytmiska, musikaliska språkform och med lättfångade liknelser försöka förklara för läsaren.
Men det betyder inte att han har rätt.
Ville bara säga det.
Man kan jämföra Bosnien med Afghanistan. Men man kan lika gärna låta bli. Inget kan betraktas som mer rätt än det andra. Det ena är avslutat - mer eller mindre. Det andra pågår. Det är alltid lätt när man har facit i hand. Henricsson självsvåldiga agerande i Bosnien blev lyckat. Det kunde ha blivit ett misslyckande. Om någon försöker göra liknande saker i Afghanistan kan det lyckas, javisst. Men det kan också misslyckas. Då får man inga hurrarop. Har man otur får man ingenting mer alls.
Om det som inte hänt vet vi inte något. Vi kan bara spekulera.
I Afghanistan kanske vi inte får hjältemod a la Henricsson & co. Kanske det blir som i den danska filmen Amarillo, kanske som med de norska soldaterna, eller de amerikanska soldaterna som nöjesdödat civila afghaner.
Enström hävdar att skyddet av civilbefolkningen alltid är rätt skäl för att använda väpnat våld. Vilken civilbefolkning? Ja, den i Bosnien, eller i Afghanistan, skulle säkert Ernström svara. Men all annan civilbefolkningen som far illa överallt i krig och konflikter i världen då?
Men vi kan inte vara överallt, säger man ofta när den frågan dyker upp.
Om man slutar tillverka vapen kan man skydda all civilbefolkning i världen, säger jag. Vapenindustin i världen är en mycket lukrativ verksamhet som ger själv faen i vad länder kallar sina insatser - krig eller fred - bara man får sälja. Svensk försvarsmakt och svenska soldater - och alla vi svenskar som genom tystnad godkänner vår egen del i det hela - bidrar troligen mer till dödandet av civilbefolkning i världen än försvarandet av desamma genom att vara en viktigt kugge i vapenindustrimaskineriet.
Genom att aktivt ta avstånd från detta krigsmaskineri kan vi se oss själva i spegeln varje dag...
Naivt? Ja, men icke desto mindre sant. Och var kan man börja om inte hos sig själv...
Och när man ändå talar om internationella insatser med soldater så var gårdagens Skavlan ett märkligt avsnitt. Skavlan flaggade gång efter annan att snart kommer "major Valhall" och jag trodde att någon norsk, för svenskar okänd, komiker eller artist skulle komma in i studion. Istället kom en major i norsk uniform in och började förklara meningen med att skrika "mot valhall" iklädd en vikingahjälm innan man skulle ut i strid.
Komiken och tragiken ligger ofta snubblande nära varandra...
Men det var ändå intressant att det fick plats i Skavlan. En tidningsjournalist skulle lätt kunna plocka ut lämpliga citat ur majorens försök till förklaringar som i tryck skulle kunna framställa honom som en total kokosnöt. Nu blev det ett annat forum och det var till majorens fördel.
Inte så stor fördel dock, men lite. Och märkligt. En tur mellan ytterligheterna - å ena sidan ett förlöjligande inslag om pappor med sina barn i parkleken, på babysimmet och på barnrytmiken och sedan Susanne Bier som förklarade att pappor på barnrytmik var det fjantigaste hon kunde tänka sig och det framstod med all tydlighet att hon gillade machokarlar. Kanske sådana som major Valhall...
Med vikingahjälm, stridsropande "mot Valhall"...(han skulle nog ha passat på babyrytmiken trots allt...)
Och varför envisas militärer med att jämföra krig med idrott? Förre ÖB gjorde det i en av sina skrifter till de anställda, det var något om landslaget i fotboll blablabla och jag har själv mött militärer som försöker sig på den jämförelsen för att få mig att begripa.
Man använder samma termer ja, som att besegra, slå ner, vinna över. Men i idrott besegrar man sina motståndare genom att göra mål eller hoppa högst, eller längst eller göra något fortast. I krig vinner man genom att döda andra. Det är en enorm skillnad.
Med detta : pax vobiscum....
Beklagar, men jag förstår inte riktigt meddelandet med denna blog.
SvaraRaderaAtt det vore en fin idé om det inte existerade några farligare vapen än osthyvlar i världen kan vi nog enas om - frågan är snarare hur vi alla skall agera när så inte är läget?
Ulf Henricsson gjorde en sak annorlunda: han såg verkligheten som den var, han förstod uppdraget - och AGERADE.
Till skillnad från Generalsekreteraren som satt på stranden i Italien och lapade sol när han funderade på om svenskarna skulle få något som helst flygunderstöd eller inte..!
Att jämföra krig med sport är bara töntigt. Säger du samma sak om den store dumme översittaren som spöar mindre barn i skolan? (översätt gärna det till: "talibanen som tvingar lokalbönderna att odla vallmo istället för saffran, annars avrättas hela byn").
Hej
SvaraRaderaSynd att du inte förstår vad jag vill säga med mitt inlägg. Många som kommenterade Ernströms debattartikel ville säga hur bra den var och hur sant innehållet var. Jag ville bara uppmärksamma läsare på att hans text var väldigt retorisk och sålunda också en text som spelar på känslor. I mitt svar här tänker jag inte ge mer textanalys än så.
Jag har inga illusioner om att omvända de redan frälsta - de som ser soldater som nödvändiga fredsarbetare - utan kanske andra läsare som är mer benägna till att vilja se saker ur fler än en synvinkel.
Av vad jag läst om Ulf Henricsson så förefaller det som om han verkligen gjorde en bra insats där på Balkan. Men bara för att han gjorde en bra insats där, betyder det inte att man kan lyfta upp honom och hans insats som ett exempel på hur man alltid ska agera som soldat i fredsbevarande uppdrag. Han gjorde rätt där. Men innan det stod klart att han gjort rätt, så visste ingen hur det skulle sluta. Hade det inte kunnat gå snett? Hur hade man då betraktat insatsen så här i backspegeln.
Därför kan man inte överföra hans handlingar där på Balkan till hur svenska soldater ska agera på plats i Afghanistan. Att inte agera så resolut kan vara rätt i ett annat sammanhang, men det vet man ju inte just då när det händer. Personligen tycker jag inte heller att man ska lyfta upp ett agerande som bottnar i ett civilkurage, vilket jag uppfattar Henricssons agerande som, och göra det till en soldategenskap. Därtill pekar alltför mycket på att liknande resoluta agerande vad gäller soldater inte sällan blir onda handlingar istället för goda.
Och osthyvlar var ett nedlåtande exempel, bäste kommentator, när du tar upp det här med vapen i världen med mig. Jag tycker i allmänhet att personer som sympatiserar mycket med militär verksamhet tenderar att uttrycka ett förakt mot personer som inte tycker att soldater är den bästa fredsmetoden. Det där var just ett sådant där föraktfullt sätt, ett försök att förlöjliga mitt resonemang. Synd, tycker jag, för då riskerar ju detta att förstärka bilden av "militärvännen" som ganska dryg och dum och inte alls särskilt lämpad till fredsinsatser.
Man kan i alla fall inte minska vapenvåldet i världen genom att producera fler vapen, vilket fredsarbete med soldater faktiskt gynnar. Hur kan det t ex komma sig att talibanerna har ryska vapen? Att de våldsamma kriminella ligorna i Somalia skjuter med kinesisk ammunition? Jo, för att man i dessa länder beslutat sig för att tillverka och sälja vapen och för att de regler som finns idag för vapenexport inte räcker till för att vapnen inte ska spridas till dem som inte ska ha dem. Vilka nu det är - det är ju också en intressant fråga om vem som ska bestämma sådant...
Det där sista i din kommentar förstår jag inte alls.
med vänlig hälsning
Tintin