Magnus Ernström, bloggaren Morgonsur, är en bra skribent som lätt får läsaren med sig genom att nyttja kraften i retorikens rytmiska, musikaliska språkform och med lättfångade liknelser försöka förklara för läsaren.
Men det betyder inte att han har rätt.
Ville bara säga det.
Man kan jämföra Bosnien med Afghanistan. Men man kan lika gärna låta bli. Inget kan betraktas som mer rätt än det andra. Det ena är avslutat - mer eller mindre. Det andra pågår. Det är alltid lätt när man har facit i hand. Henricsson självsvåldiga agerande i Bosnien blev lyckat. Det kunde ha blivit ett misslyckande. Om någon försöker göra liknande saker i Afghanistan kan det lyckas, javisst. Men det kan också misslyckas. Då får man inga hurrarop. Har man otur får man ingenting mer alls.
Om det som inte hänt vet vi inte något. Vi kan bara spekulera.
I Afghanistan kanske vi inte får hjältemod a la Henricsson & co. Kanske det blir som i den danska filmen Amarillo, kanske som med de norska soldaterna, eller de amerikanska soldaterna som nöjesdödat civila afghaner.
Enström hävdar att skyddet av civilbefolkningen alltid är rätt skäl för att använda väpnat våld. Vilken civilbefolkning? Ja, den i Bosnien, eller i Afghanistan, skulle säkert Ernström svara. Men all annan civilbefolkningen som far illa överallt i krig och konflikter i världen då?
Men vi kan inte vara överallt, säger man ofta när den frågan dyker upp.
Om man slutar tillverka vapen kan man skydda all civilbefolkning i världen, säger jag. Vapenindustin i världen är en mycket lukrativ verksamhet som ger själv faen i vad länder kallar sina insatser - krig eller fred - bara man får sälja. Svensk försvarsmakt och svenska soldater - och alla vi svenskar som genom tystnad godkänner vår egen del i det hela - bidrar troligen mer till dödandet av civilbefolkning i världen än försvarandet av desamma genom att vara en viktigt kugge i vapenindustrimaskineriet.
Genom att aktivt ta avstånd från detta krigsmaskineri kan vi se oss själva i spegeln varje dag...
Naivt? Ja, men icke desto mindre sant. Och var kan man börja om inte hos sig själv...
Och när man ändå talar om internationella insatser med soldater så var gårdagens Skavlan ett märkligt avsnitt. Skavlan flaggade gång efter annan att snart kommer "major Valhall" och jag trodde att någon norsk, för svenskar okänd, komiker eller artist skulle komma in i studion. Istället kom en major i norsk uniform in och började förklara meningen med att skrika "mot valhall" iklädd en vikingahjälm innan man skulle ut i strid.
Komiken och tragiken ligger ofta snubblande nära varandra...
Men det var ändå intressant att det fick plats i Skavlan. En tidningsjournalist skulle lätt kunna plocka ut lämpliga citat ur majorens försök till förklaringar som i tryck skulle kunna framställa honom som en total kokosnöt. Nu blev det ett annat forum och det var till majorens fördel.
Inte så stor fördel dock, men lite. Och märkligt. En tur mellan ytterligheterna - å ena sidan ett förlöjligande inslag om pappor med sina barn i parkleken, på babysimmet och på barnrytmiken och sedan Susanne Bier som förklarade att pappor på barnrytmik var det fjantigaste hon kunde tänka sig och det framstod med all tydlighet att hon gillade machokarlar. Kanske sådana som major Valhall...
Med vikingahjälm, stridsropande "mot Valhall"...(han skulle nog ha passat på babyrytmiken trots allt...)
Och varför envisas militärer med att jämföra krig med idrott? Förre ÖB gjorde det i en av sina skrifter till de anställda, det var något om landslaget i fotboll blablabla och jag har själv mött militärer som försöker sig på den jämförelsen för att få mig att begripa.
Man använder samma termer ja, som att besegra, slå ner, vinna över. Men i idrott besegrar man sina motståndare genom att göra mål eller hoppa högst, eller längst eller göra något fortast. I krig vinner man genom att döda andra. Det är en enorm skillnad.
Med detta : pax vobiscum....
